Ikväll känner jag för att klaga på livet. Jag har ont i magen samtidigt som varenda post på Instagram påminner mig om att jag inte lever livet jag önskar jag gjorde - att jag inte reser, utan bara jobbar på ett kontor, att jag är underbetald och att jag behöver jobba hårdare.
Jag är lat, jag är trött, jag är less. Om jag var på jobbet skulle jag säga att jag vill åka hem och vila ut mig, men jag är hemma, så vart ska man då? Mitt i natten.
Jag skulle kunna tänka mig att bara strunta i allt. Jag är så nära det. Men nej, jag har köpt en lägenhet som gör att jag måste ha inkomst, jag måste vara här, jag måste så mycket.
Jag behöver semester, men det har jag sagt i åratals. Det är som att säga att jag vill kunna teleportera mig, eller så känns det just nu i alla fall, att båda dessa påståenden är lika önskade och lika ouppnåeliga.
Varför kan inte jag sjunka ihop som andra, ge upp, sluta kämpa, sluta bry mig?
Varför kämpar jag? Det är som om det är något som är inbyggt i mig, precis som röst, skratt, och mina födelsemärken. Något jag inte direkt älskar i vissa fall men likväl inte kan bli kvitt och tvingas att acceptera. Det känns som om huvudet ska explodera: när jag gör saker känner jag att jag göra för lite eller slappar för mycket och förklaringen till det är ju att jag behöver vila ut mig, men när jag försöker vila och gör ingenting känner jag konstant behov att göra någonting, fortsätta framåt, och skuldkänslor för att jag är för lat och inte gör det.
Jag vill ha en flaska champagne, äta god mat vakna på ett hotell på eftermiddagen, äta min brunch på stranden, bada, kanske läsa en bok, kanske bara vara beundrat. Ja, det är rätt ord. Det är det som är det värsta med mig. Det är det som är den osynliga underliggande orsaken till allt och jag måste bli kvitt det.. Eller lära mig att kontrollera mina begär. Eller ge upp, men det går direkt emot det hela.
Fast om det vore beundransvärt - att ge upp när det går som bäst - då är det inte omöjligt längre. The last act. Det är kanske det som hängde med så många människor som begår självmord när det går som bäst - McQueen, den där Michelline kocken med flera. Men jag är inte där än och därmed får inte jag att ge upp.
Nej, jag ska inte begå självmord, jag är inte självmordsbenägen, bara trött och jagar beundran. Bara en tänkare som inbillar sig att hon kan separera sina tankar från sig själv. Kunna byta sidan, kunna argumentera emot sig själv, kunna hitta mest otroliga ologiska förklaringar och hitta logiken i dem. Kausalitetsanalys är en lek för sena kvällar, det är på låtsas, för att hantera bristen på kontroll över sitt eget liv. För att när man inser det, att man knappast bestämmer någonting här i livet, vilket man inser för eller senare och i varierande grad beroende på hur mycket man tror på sociala konstruktioner och marknadsföring och makten av ekonomiska faktorer, så kan man inte blunda för det längre; men man kan alltid klura på sambanden och låtsas att man förstår vad som händer omkring en och kanske till och med varför. Och man kan komma på roliga koncept som är svåra att uttala, dels för att det stärker illusionen av kontroll, dels för att man kan differentiera bland människorna: de som ser och de som inte gör det. Och efter ett tag, kanske 20 år, kan man kalla det för vetenskap. Och om man inte lyckats etablera relativt fasta samband, då kan kalla det för filosofi. Filosofi är ett fint namn, kärlek för visdom.
Är man sjuk om man ser för mycket? Och hur vet man vad det är man ser och vad som är verkligheten? Kan någonting vara sant om endast en person vet det? Var slutar sociala konstruktioner och var börjar verkligheten? Tänk om verkligheten inte existerar. Medför sådana tankarna risken till att bli inspärrad i ett vitt rum?
Kan man glömma att allt bara är ett spel? Kanske temporärt, jag har lyckats med det tidigare. Men så fort man är nere och sitter här och leker filosof, vilket händer då och då, så är man tillbaka i mörkret.
Det är inte depression.
